Carl Unander-Scharin

– Digital världspremiär.

---

En filmklassiker möter tonernas kraft när Carl Unander-Scharins Symphonie Diagonale pour Zéro Mains får sitt uruppförande i Reaktorhallen i Stockholm. Verket är en nyskriven tonsättning för den historiska Skandiaorgeln, tillägnad Viking Eggelings banbrytande konstfilm Symphonie Diagonale från 1924 – ett av de tidigaste exemplen på abstrakt animerad film. Verket hade sin premiär i samband med 100-årsfirandet av filmen och nu får vi vara med om dess digitala premiär av filmversionen.

Eggeling, målare och experimentell filmskapare, sökte efter sätt att gestalta musikalisk kontrapunkt i bildens och filmens nya värld. Hans film skapades genom minutiös stop-motion-teknik, med geometriska figurer utskurna i metall, och arbetet pågick i månader under svåra omständigheter. Filmen följer en sonatform, men avslutas abrupt – en påminnelse om att den var tänkt som del av ett större verk. I original saknade filmen ljud, och även om olika tonsättningar prövats genom seklen är detta första gången en musik helt anpassad för Wurlitzer-biograforgeln får bära Eggelings bildspråk.

Att just Skandiaorgeln blivit filmens röst är ingen tillfällighet. Detta unika instrument – installerat i Skandiabiografen i Stockholm 1926 – är närapå samtida med filmen själv. Med sina många klangfärger, sitt kraftfulla uttryck och sin historiska förankring är orgeln en oskattbar kulturskatt. Föreningen Skandiaorgeln har under lång tid vårdat instrumentet och nu öppnar Reaktorhallens säregna akustiska miljö för en klanglig upptäcktsresa där bild och ljud förenas till en helhet.

För musiken står Carl Unander-Scharin, tonsättare, sångare, professor och konstnärligt forskande röst i svenskt musikliv. Känd för sina teknologiskt gränsöverskridande verk och sitt intresse för att förena människa, röst och maskin. Hans tolkning av Eggelings formspråk väver samman tidens gång, skapandets frenesi och en andlöst vacker relation mellan bild och ton.

Premiären av Symphonie Diagonale pour Zéro Mains blir därmed inte bara en hyllning till Eggelings visionära filmkonst, utan också en påminnelse om samspelets möjligheter mellan olika konstformer när de möts över tid. En afton där filmens stilla geometri får nytt liv i musikens vibrerande nu.